Av INGE GAMMING
   Solen skiner när vi landar i Dublin. Det är ett gott tecken. Det goda vädret fortsätter hela veckan med hyggliga hösttemperatur och behagliga vindar. Utom på Royal Portrush, då sista bollen sista timmen drabbas av en hård kuling som gör det långa 17:e hålet näst intill onåbart.
   Första dagen tar en lång bussresa oss in genom Nordirland och sedan tillbaka till republiken. Roger Blomquists whistskola öppnar i baksätet. Främsta lärdomen är att whist är svårt.
   Under ett stopp blir det möjligt att utforska vilken av de mörka irländska ölen som är bäst. Göran Ohlsson och Ola Folkesson förefaller hålla på klassiska Guinness medan Stefan Bratt möjligen lutar åt yuppiefavoriten Smithwicks.
   Dagens slutmål är Ballyliffin Lodge & Spa längst uppe i norr med utsikt över havet och strandängarna.
   På morgonen blir det ett varmt välkomnande i golfklubbhuset. Vi får veta hur man i en by med mindre än 1000 invånare skapat sina golfbanor och marknadsför sig över hela världen, The Old links ser ut att alltid ha legat där. I själva verket tillkom den så sent som på 1970-talet. Den slingrar sig fram i dynerna och omges av den nyare Glashedy, vars 18 hål anlades 1994.
   I en grävskopa i en bunker sitter banarkitekten Pat Ruddy kvar - nåja, han har väl varit hemma emellan - och finjusterar layouten.
   Ruddy är Irlands för tillfället främste banarkitekt, god vän till många av oss, f d journalist och mannen bakom världsklassbanor som Druid’s Glen och European.
   Greenfeen på Ballyliffin är 60-70 euro. De flesta i Golfjournalisternas grupp spelar 27 hål och bekantar sig således med båda banorna. Gunnar Walldén imponerar med 34 poäng.
   Tredje dagen går resan med färja över sundet vid Magilligan Point till Portstewart. Polisen kommer upp på första tee. Han heter Tony och cyklar. Mycket smidigare än bil i en liten stad, säger han. Tjänstecykeln är fullt utrustad med 24 växlar, blåljus och siren. Tony visar, stolt och entusiastisk.
   Golfklubben bildades 1894 och har tre 18-hålsbanor. Den bästa heter Strand och tillkom 1907. Greenfeen är 80-95 pund. Banan öppnar med underbara hål i ett kuperat och vildvuxet dynområde. Halvvägs genom ronden ändrar hålen karaktär och vi glider över i ett öppet och flackare landskap.
   Torsten Pamp och Ulla Hansson tämjer naturen bäst. Båda har 31 poäng.
   Efteråt besöker vi Giants Causeway utanför Portstewart. Detta är en enorm stenformation, som finns på listan över världsarv.
  På kvällen går bussen till (London)Derry och dunbolstren på Everglades hotel. Stan ligger i Nordirland. Den heter Derry bland irer och Londonderry bland britter.
   Everglades överraskar med whiskey på frukostbuffén. Till vad? Jo, en matsked på gröten tillsammans med litet honung rekommenderas som smaksensation. Ganska häftigt, och bara att instämma. Somliga tar gröt fast de aldrig gör det annars.
   Efter detta tar vi oss andäktigt an Royal Portrush med två 18-hålsbanor, av vilka Dunluce är juvelen. Banan är tolva på den senaste världsrankingen. Och det är enda banan utanför den brittiska huvudön där British Open spelats.
   Den är också en av fem-sex i en exklusiv grupp av de bästa linksbanorna på Irland - och därmed i världen. Utöver Portrush handlar det då om Royal County Down, Ballybunion, Waterville, Portmarnock och på senare tid även European.
   Royal Potrush bildades 1888. Banan har utvecklats genom åren. Nuvarande sträckning är i huvudsak från 1930-talet. Greenfeen är 135 pund.
   Ettan kännetecknas har några egenartat tvärdjupa bunkrar. Det är en mäktig par fyra som leder oss in i det till synes orörda dynlandskapet.
   Uppe på höjden till höger ligger Darren Clarkes hus. Därintill håller Graeme McDowell på att bygga. Båda är mycket omtyckta på Royal Portrush, i huvudsak mer som hyggliga prickar än som världsspelare, verkar det.
   Bertil Guslén håller ihop spelet bäst och vinner med 27 poäng. Längdsskidexperten Frille Eriksson excellerar med en birdie på trean.
   TV-experten Roger Blomquists konståkningskurs utmynnar i - om jag förstår saken rätt - att en quadruppel är lika bra ovanför isen som den är dålig på golfbanan.
   Efter detta lämnar vi linksgolfen och åker till K Club utanför Dublin. Där spelar vi Ryder Cup-banan som Arnold Palmer ritat, en parkbana av världsklass omgiven av lyx och flärd och finess. Stefan Bratt vinner med 28 poäng.
   På hotellet tas vi omhand av verkställande direktören Michael Davern. Han berättar öppenhjärtigt om de svårigheter - men också möjligheter - som den ekonomiska krisen medfört på Irland. En följd är ökat samarbete mellan klubbarna och förbättrad service till turister som vill spela flera olika banor.
   Under Ryder cupåren var greenfeen på K Club över 300 euro. Numera kan man spela för 100-150 euro beroende på tid och veckodag.
   Kom dock ihåg att det är tuffa hcpgränser på de bästa banorna, ofta 18 för män och 24 för kvinnor. En av våra resenärer uppfyller inte dessa krav. För oss löser det sig ändå. Men det är inte alltid så. Det vore nog inte så kul att betala 1500 i greenfee, smuggla ut en höghandicapare på banan, sedan bli upptäckt och avvisad.
   Ranking: Under Golfjournalisternas resor brukar resenärerna alltid ranka de banor som spelats. Resultat: 1. Royal Portrush platssiffra 11. 2. Ballyliffin 25. 3. Portstewart 31. 4. K Club 33.
   Fjärdeplatsen för K Club ska inte ses som en nedvärdering av denna utmärkta bana, utan mera som en följd av att resenärerna är linksentusiaster.
   Ola Folkesson, Torsten Pamp och Inge Gamming har tagit bilderna.
   Reseledare var Inge Gamming och Stefan Bratt.
  Bildtexter finns inbyggda i bilderna (poppar upp om du för pilen över dem). Om din webläsare inte klarar detta (t ex Firefox) finns beskrivningar här, uppifrån och neråt:
* Poliscykel med blåljus och siren.
* Stormskydd.
* Whiskey på frukostbordettewart.
* Port Stewarts etta med klubbhuset till höger och den lilla staden i bakgrunden till vänster.
* Dyner, tees och spelare på Port Stewart.
* Royal Portrush.
* K Club: Michael Davern är vd.
* Elegant herre med käpp: Gunnar Walldén, bäst sammanlagt i resans golfspel.
* Elegant herre med glas: Er rapportör.